Social fobi

Eller agorafobi som det så vackert heter, är någonting som jag lider av, men inte bara det! Fick diagnosen "paniksyndrom med agorafobi". Det är inte alltför många som vet om det, och hur jobbigt det faktiskt är att leva med det varje dag. Kom att tänka på det här då jag läste texten till denna låt

"I tell you I don't care But I don't want to Anything that you say I hear myself agree
And I don't recognize What i've turned into
"
Det började för nästan 3 år sedan, på Coop av alla ställen. Kände att jag höll på att svimma, mådde allmänt dåligt men trodde att det skulle gå över. Det gjorde det icke, utan det höll i sig under resten av dagen, samt kvällen/natt och det var ju så passande att jag skulle ha ett dygnspass på mitt dåvarande jobb.. Fick genomlida det och det funkade väll.. Började rätt milt med andra ord..

För att göra en väldigt lång historia lite mindre lång

Folk tror att social fobi är nånting man bara kan säga "men lägg av nu, gå bara dit/in dit/bort dit" osvosv, och att man kanske känner sig lite nervös, det är betydligt mycket värre än så. De symptomen jag har/hade är att HELA kroppen domnar bort, skakade i hela kroppen,kallsvettas, illamående , svimfärdig, tappade i princip synen, golvet gungade/lutade åt sidan, ögonen föll ihop som att man höll på att  somna.. Plus att panikkänslor åker omkring i hela kroppen.

Den värsta tiden av den här sjukdomen var då jag bodde på Artillerigatan, Micke fick komma hem till mig två   dagar i veckan ungefär och gå och handla mat plus cigg till mig, jag gick INTE utanför dörren. Testade en gång att gå själv till Tempo, men det slutade inte bra.. Kunde bara kasta sopor på natten, om ens det. Oftast fick Anja ta med sig soporna då hon gick ifrån mig. Jag hälsade inte på hos folk, utan dom fick komma hem till mig. Lite så är det idag också.

Nu kan jag åtminstone gå på affärer, stan och lite annat. Men vissa gånger kan jag behöva dra en vagn eller nått inne på en affär för att jag måste känna att jag inte bara går "fritt" utan att ha någonting att luta mig mot, och det är rätt sjukt. Det är som ibland då jag går med mamma på affären så går jag först utan någonting sen säger jag bara "nu vill jag ha vagnen", då säger hon ingenting utan ger mig bara vagnen.. Tror hon förstår att det har med det att göra.

PLUS att jag kan gå på coooooop nu!! Efter ungefär lite mer än 2 år så testade jag att gå in dit, var svin jobbigt, men I DID IT! hahaha.

Blablablalbala, har ingenting vettigt att göra en fredagskväll, märks det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0